{t:Fjäriln vingad}
{t:Fredmans sång n:o 64}
{st:Carl Mikael Bellman}
{chordsize:7}
{textsize:9}
#
Fjäriln v[C]ingad s[G7]yns på H[C]aga
mellan d[G7]immors frost och d[C]un
sig sitt gröna skj[G7]ul till[C]aga
och i bl[G7]omman sin paul[C]un
minsta kräk i k[A7]ärr och s[Dm]yra, 
nyss av s[G7]olens värma v[C]äckt, 
till en ny högt[G7]idlig [C]yra
eldas v[G7]id sefirens fl[C]äkt.

Haga [C]i ditt sk[G7]öte r[C]öjes
gräsets br[G7]odd och gula pl[C]an, 
stolt i dina r[G7]ännlar h[C]öjes
gungand[G7]e den vita sv[C]an.
Längst ur skogens gl[A7]esa k[Dm]amrar
höras t[G7]äta återsk[C]all, 
än från den gran[G7]iten h[C]amrar, 
än från [G7]yx i björk och t[C]all

Se, brunnsv[C]ikens sm[G7]å naj[C]ader
höja s[G7]ina gyldne h[C]orn, 
och de fr[G7]usande kask[C]ader
sprutas [G7]över Solna t[C]orn
under skygd av v[A7]älvda st[Dm]ammar
på den v[G7]äg man städad s[C]er
fålen yvs och hj[G7]ulet d[C]ammar, 
bonden m[G7]ilt åt Haga l[C]er.

Vad gud[C]omligt l[G7]ust att r[C]öna
inom [G7]en så ljuvlig p[C]ark, 
då man, h[G7]älsad av sin sk[C]öna, 
ögnas [G7]av en mild mon[C]ark!
Varje blick hans [A7]öga sk[Dm]ickar
lockar t[G7]acksamhetens t[C]år
rörd och tjust av d[G7]essa bl[C]ickar
själv den tr[G7]umpne glättigt g[C]år.